Tuukka Kotti, Esbo Jag fann meningen

Tuukka Kotti spelar i ”Vargggänget” alltså i korgbollslandslaget, som år 2011 för första gången på 16 år lyckades komma med till EM-tävlingarna. Sedan dess har det här gänget setts i tävlingar på elitnivå gång efter gång.
Vardagen för en toppidrottsman innebär att man måste disciplinera sig speciellt då det gäller mat- och sömnvanor. Det viktigaste är att sova tillräckligt och att hålla en regelbunden sömnrytm.
Ganska få klarar av att som fyrtioåringar spela på toppnivå, men för mig lyckades det. Det är jag tacksam för!
Jag har njutit av varje stund. Jag har velat möta framgången och lagets gemensamma prestationer med glädje. Det är fint att minnas varifrån vi startade och hur vi med hårt arbete har uppnått vårt mål.
Säkert har det betydelse att jag har en attityd att stå med fötterna på jorden. Det är något jag har fostrats till sedan jag var barn i familje- och vänkretsen. Segrarna har inte stigit mig åt huvudet.
Jag är make och far till två barn, och jag lyfter på hatten åt min fru. Mina närmaste får vara flexibla på många sätt, eftersom jag som spelare får veta mitt program endast två veckor på förhand.
De har gjort det möjligt för mig att leva ut min vardagsdröm.

Att be har ända ifrån barndomen varit en trygghetsmekanism, även om de andliga frågorna inte var vardagsmat hos oss. Ibland gick vi tillsammans till julkyrkan.
Också som vuxen har jag knäppt mina händer på kvällarna och talat med min himmelske Far om mina rädslor och bekymmer.
För sex år sedan var jag i spänning för korgbollsligans finaler och jag talade med min mentor om mina känslor. Han rekommenderade för mig mentala övningar med visualisering mm. som kan vara till hjälp. Men då insåg jag vilken kraft vi har i bönen.
Det fick mig också att tänka på livets yttersta mening – det som allt sist och slutligen handlar om.
Jag läste mycket andlig litteratur, tills jag stannade upp framför min egen bokhylla. Jag såg min konfirmationsbibel från år 1996, men jag hade ingen lust att öppna den.
Samtidigt undrade jag varför namnet Jesus känns så svårt och motbjudande att uttala högt.
Jag bad att Gud på något sätt skulle visa mig om det finns någon sanning i Bibeln. Så mycket visste jag att det är världens mest sålda bok.
Under en resa till en tävling fick jag sitta bredvid vår lagledare Tero Kuivalainen i flygplanet. Jag visste inte att han är troende.
Vi började samtala om andliga ting och på den resan gick det sist och slutligen så att Tero fick bedja för mig. Någonting började förändras i mitt inre.
Till slut förde Gud min frälsningsprocess i mål, när jag började ta itu med min bitterhet och rädsla som jag hade mot ett par av mina närmaste människor. Det hade gnagt en längre tid i mitt inre.
Jag bekände de här sakerna inför Gud i bön och jag beslöt att jag ville förlåta dem för det som hänt i det förflutna. Jag blev befriad ifrån en väldigt tung barlast.
Livet som en kristen man är berikande för själen och spännande, men också utmanande. Gud kan på ett varsamt och uppbyggande sätt peka på mina egna svagheter som skulle vara bra att arbeta bort. Och det klarar man inte av i egen kraft. Man behöver hjälp av bönen och av Gud.
Den största välsignelsen är att få uppleva friden. Man får leva i tron på att allt ordnar sig.
Kärleken till min nästa är mycket viktigare och mer konkret än den var tidigare. Tron på Gud för på ett sunt sätt tankarna bort från den egna naveln. Nuförtiden tänker jag mera på andra än på mig själv och på vad jag själv vill ha.
Jag vet inte ännu vad jag ska göra när jag blir stor! Jag hoppas att jag ännu får spela en eller två säsonger.
Jag har fått en brinnande längtan efter att få hjälpa människor, speciellt ungdomar.
Jag vill öppet berätta om min egen tro. För mig räcker det om så bara en människa av den orsaken blir intresserad av Jesus.

Jippu, sångarevangelist, Helsingfors

Genom lidandet fann jag förlåtelsen
Jag sjöng om nåden och kärleken och önskade att jag skulle kunna vara ett föredöme i hur en trasig människa kan gå från mörker till ljus. Men jag fann mig gång på gång jagande efter människors accepterande, avslöjar Jippu.
Jag hade en konflikt med min mamma när jag var i 11-årsåldern, så vi växlade inte ett ord med varandra. Jag kände bara hat emot henne. Jag hatade till och med mina egna fötter, för jag såg på dem likadana åderbråck som min mamma hade.
När jag upptäckte att jag i mitt eget liv hade hamnat i samma handlingsmönster som hon, så blev jag tvungen att förlåta henne.
Efter år av processande har vi nu ett bra förhållande. Tillsammans har vi gått på djupet och vi har gråtit.
Det har varit lättare att förlåta min pappa. Jag hade lyft honom på en piedestal, fastän jag som barn led av att han inte var närvarande.
Jag tänker att då vi förlåter någon överlåter de smärtsamma sakerna till Gud.
Förlåtelse kan inte tvingas fram och man kan inte heller kräva att det ska ske väldigt snabbt. Då människan inte får gråta sig igenom processen kan det beröva människan livskraft.
Mina nuvarande svårigheter håller jag nästan som välsignelser. Som den envisa och alltför starka person som jag är, har jag behövt dem för att slipas.
Jag minns att min farfar, som var evangelist, sa att alla har möjlighet att göra sina egna val.
Iklär du dig Kristus eller dig själv? Blir du förslavad av oförlåtelse och kärlekslöshet eller väljer du att gå på Kristi väg och tar emot hans nåd?
Jag har drömt om frihet, men jag har alltid varit en slav.
Nu vill jag på riktigt komma ifrån den egna viljans ok.
Man blir alltid besviken på människor, men lyckligtvis kan man som kristen i en församling öva sig i tillit. Där försöker syndiga människor att älska varandra. Där lär man sig genom Jesu exempel att acceptera sin nästa sådan som han är.
Bakom all sorg och alla svårigheter finns kärleken. Tillsammans med den så klarar människan av mörkret.
Jag förväntade mig att mitt liv skulle blir smärtfritt efter att jag blivit en kristen. Det är nu åtta år sedan dess.
Min dröm var att kunna vara en förebild för de kristna – en trasig kvinna som blivit troende, ett Jesu vittne som berättar för finländarna om att efter mörkret kom ljuset. Jag började med starka känslor sjunga om frihet för människors hjärtan.
För ett par år sedan kom sammanbrottet. Jag förstod att jag hade rotat mig i det andliga livet på helt fel sätt. Jag insåg att jag strävade efter människors och församlingars gillande, då jag borde ha koncentrerat mig på Kristus och lärt känna honom.
Det var svårt att erkänna misslyckandet och att kunna förlåta mig själv, tills jag hörde Gud fråga mig: skall du nu ta itu med att bygga upp vårt förhållande?
Jag upplever för tillfället att jag nu går på den rätta vägen, men jag är ännu på väg. Jag befinner mig nästan hela tiden utanför min bekvämlighetszon. Det är viktigt och lärorikt, men också själsligt otroligt smärtsamt.
Jag är inte längre intresserad av ett ytligt gudsförhållande. Mitt mål är att få veta vem Kristus är.
Om en människa vill lära känna Kristus på djupet så måste man själv vara beredd på att gå genom lidanden. Jag får lita på den korsfäste Kristus, han vet vad det är fråga om.
Jag tror att lidandet till och med kan vara renande, när det sker tillsammans med honom. Han lämnar aldrig en sårad människa.
Jag vill fördjupa mig och lära känna Kristus framför allt, i den processen växer förmågan att älska mig själv.

Kalervo Kummola, ishockey-hövding, Tammerfors

Järnkanslern fann sin barndomstro på nytt

Kalervo Kummola firar redan det femte guldet som en bakgrundspåverkare i en elittävling på den nya tävlingsarenan. Vissa dagar som en hårdför järnkansler i enlighet sitt rykte, andra dagar som en nallebjörn. På den mjuka sidan finns en stabil tro på Jesus och på bönens hjälpande kraft.

I mitt liv har det funnits många fina stunder, men också prövningar och svåra tider. Min fars död var det tyngsta. Han var min förebild. Jag var också själv nära döden. Det har diskuterats mycket i offentligheten. Den stunden var hemsk, då Teemu Selännes rallybil kom flygande rakt emot mig. Jag fick bilen svängd så mycket att Teemu inte kom in genom fönstret, utan träffade mig i sidan. Jag var halvt medvetslös och kunde inte komma ut ur bilen. Teemus bil brann bredvid. Jag blir innebränd här i bilen, tänkte jag. Jag skadade min hand och min fot, men Herren bevarade mig så att inget värre hände. Jag upplever att Guds beskydd och välsignelse har varit närvarande under hela mitt liv, ända sedan barndomen.
Vi hade troende släktingar. Genom det kom min mor till tro först av oss alla. Jag hade världens snällaste mamma, som genom sitt exempel lämnade ett stort arv till oss. Min far hade gått igenom en lång resa i och med kriget. Han hade alkoholproblem, men också han kom till tro när min mor fick honom med till pingstförsamlingens möten.
Själv är jag född i Kaananmaa i Reso. Efter att mina föräldrar kom till tro började också vi barn att aktivt besöka församlingen. Jag gick troget i söndagsskolan som barn. Fantastiskt att jag ännu idag kommer ihåg sångerna som tant Vera lärde oss. Fortfarande saknar jag barnlägren. De var starka erfarenheter. Efter att vi flyttat till Australien fungerade jag som tolk i andliga möten redan som 14-åring. Efter att vi flyttat hem igen efter tre år var jag aktiv i församlingen. Jag var med i orkestern och på sidan om grundade jag en ishockeyklubb i församlingen. Då den verksamheten torkade ihop gick vi med i idrottsföreningen.
Kanske mitt liv hade blivit totalt annorlunda, om jag inte i gymnasieåldern hade kommit bort från församlingen. I församlingen trodde man att vi hade kommit på dåliga vägar. Jag blev sårad av det här och lämnade in min avskedsansökan och stängde dörren till församlingen för flera årtionden. Visst fanns det även en gnutta sanning i det. Som unga män så blev det så att på somrarna var vi troende, men på vintern något helt annat.
Jag blev inte idrottsman fastän det fanns mycket idrott i mitt liv. Jag blev en bakgrundsfigur inom idrotten och en kulturpåverkare. Jag var med och grundlade FM-ligan, ishockey-muséet, jag var ledare för Tammerfors-huset och jag var med i televisionsbusiness. Jag är tacksam för ett rikt liv, också för tiden som riksdagsman. Det innebär att jag har fått uppleva mycket intressant tillsammans med olika människor.
Jag har inte på något sätt dolt min tro på den Allsmäktige. Jag tror starkt på vår Befriare och på det eviga livet. Det som jag upplevde som ung, har burit mig genom hela livet. Jesus var borta för mig en tid, eller rättare sagt så var det jag som var borta. Jag medger att jag var borta under långa tider och jag tänkte inte på de här sakerna dagligen. När jag blivit äldre har mitt beroende av Gud blivit starkare. Jag lyssnar ofta på den kristna radiostationen Dei, det stärker mig i min tro. Bönens kraft är stor. Då man har sin trygghet i Gud, då har man den bästa tryggheten sjöng vi i min ungdom. Den sången sjunger jag fortfarande.

Katja Mäntyniemi, kaféföretagare, Kauhajoki

Katja Mäntyniemi fick så bra respons efter att ha deltagit i TV-programmet Hela Finland bakar, att hon vågade grunda kaféet som hon drömt om. Det bästa där är att få samtala med kunderna.

Idén om företagande började gro för cirka sex år sedan då jag semestrade med familjen i Antalya i Turkiet. Vi njöt av underbara våfflor flera gånger under vår vistelse där.
Jag tänkte: Hur kunde man få tag på de här läckerheterna också där hemma.
År 2020 blev jag vald att delta i TV-programmet Hela Finland bakar. Som 40-åring kom jag på att jag hade levt livet mera bakåt än framåt. Man kommer ingenvart om man inte försöker.
Jag var lycklig då jag av 500 kandidater valdes ut efter fyra kvalificeringsomgångar.
Mina bakningstalanger har jag fått från min mors släkt, där man alltid har värderat det egenhändigt gjorda.
Synligheten i TV förde med sig en trevlig och uppmuntrande respons via sociala medier. Stärkt av den började jag söka efter ett lämpligt ställe för att kunna öppna ett kafé i Kauhajoki.
År 2021 fann jag ett bra utrymme. Jag kände i mitt hjärta att jag skulle komma att trivas just i den lokalen, fastän den först hyrdes ut till en annan sökande. Denne ångrade sig dock efter två veckor, så jag fick mitt efterlängtade ställe.
Som företagare vill jag jobba för de värden som är viktiga för mig: att betjäna så som jag själv vill bli betjänad. Jag vill erbjuda delikatesser, som jag själv skulle tycka om.
I våffelkaféet kan man lyssna på lovsångsmusik. Jag ber att kunderna ska kunna känna en varm, kristen atmosfär.
Jag växte upp i mitt barndomshem tillsammans med min mor som var troende. Som söndagsskollärare kunde hon tala till barnen om Jesus på deras nivå och det påverkade mig.
Då jag var 11 år deltog jag i en sångtävling för barn på TV som kallades ”Tenavatähti”. Jag kom med i finalen och efter det började jag turnera tillsammans med min far, Pepe Enroth. Han hade samma år kommit till finalen i Tangomarknaden i Seinäjoki.
Jag gav ut en singel och planerade en egen skiva.
Tiden tillsammans med min far helade den längtan efter honom som jag burit under min barndom, men samtidigt började en obestämbar ångest att växa inom mig.
Det var svårt för mig att säga till honom att nu lägger jag av.
Idag vet jag mitt beslut var Guds starka beskydd och ett svar på min mors böner. Platserna och atmosfärerna som framträdandena tog mig till, skulle inte på lång sikt ha varit bra för mig.
Jag tror att jag bevarades från mycket ont.
År 1992 åkte jag till Tammerfors på en kristen sammankomst, där den före detta gängledaren Nicky Cruz berättade berörande om sin väg till tro. En kort tid efter det här böjde jag mina knän hemma och bad om att få bli ett Guds barn.
Det var den biten som hade fattats och som jag hade sökt hela livet.
Sedan dess har jag känt Jesu kärlek i min vardag och hans trygga och starka ledning. Jag har bevarat friden genom livets alla svängningar, i glädje och sorg.
Som 17-åring prövade jag på att sjunga karaoke och att vistas på dansplatser, men jag upptäckte att de bara gav glädje för stunden, som sedan följdes av en tomhet. Det var samma känsla som jag hade känt som barn då jag var ute på turné.
Jag känner nu att jag i min kafévardag lever min bästa tid. Glädje och tacksamhet över Guds storhet överväldigar mig ofta också under mina dagliga promenader i naturen.
Mest av allt är jag berörd över hur han har beskyddat mig.

Markku Kulmala, akademiker, Helsingfors

Det finns hopp för dem som upplever klimatångest

Markku Kulmala är en ledande expert inom den finska klimatforskningen. Inom sitt vetenskapsområde hör han till de högst rankade experterna i världen och han har aldrig upplevt att det finns en konflikt mellan vetenskapen och den kristna tron.

Den värsta kärnkraftsolyckan i världshistorien inträffade i Tjernobyl i Ukraina år 1986. Jag var då en ung forskare och jag avbröt arbetet med min avhandling och reste dit för att samla prover ur terrängen. Det som intresserade mig var hur luftföroreningarna förflyttar sig till jordmånen, vattendragen och djuren.
Jag ägde ingen bil då, så jag hyrde en och jag tog med mig både min fru och mitt barn. Vi stannade med 50 kilometers mellanrum. Jag plockade med mig barr och torkade dammet från trafikmärken.
Min forskningsgrupp samlade information från omgivningarna också i Peking år 2020, då corona-influensan började spridas. Trafiken i Kina och delvis också produktionen avstannade på grund av restriktionerna under pandemin, vilket resulterade i betydande förändringar på våra mätstationer.
Vi fick klart för oss att de kinesiska föroreningarna är speciella och har en mycket utmanande sammansättning.
På grund av de här två grymma händelserna, kärnkraftsolyckan och coronan, fick jag ganska mycket information om klimatets tillstånd. Mellan de här sakerna ryms det massor av betydelsefull forskning, som man har nytta av då man undersöker vår planets hälsotillstånd.
Det är ett faktum att jordklotet och dess klimat mår dåligt och det är ett stort problem.
Som en kristen forskare och optimist så tänker jag att vårt hopp finns i Gud, också då det gäller klimatfrågorna. Gud vill ge insikt och leda människosläktet ut ur den knepiga situationen.
Innan det sker måste vi erkänna att vi har handlat fel och göra bättring. Vi har inte lyckats med att fullfölja den uppgift som Gud har gett oss. I Bibeln kan vi läsa att Gud anförtrodde människorna att bruka och beskydda jorden.
Jag anser att klimatångest är en naturlig följd av att vi har brutit mot Guds vilja, och vi kan inte fortsätta på samma väg. Vi människor måste agera till naturens fördel. Här är de vetenskapliga resultaten till ovärderlig hjälp.
Kristen tro möjliggör och stöder ett förnuftigt tänkande. Den ger också hopp på alla områden i det mänskliga livet, samt en grund där man kan behandla och möta svåra saker.
Själva har jag alltsedan jag var en ung vuxen kämpat med arbetsnarkomani. Arbetet har behärskat mitt tänkande och min tidsanvändning, vilket har medfört svåra problem i mitt parförhållande.
Tillsammans med min fru började vi ta itu med dem på kristna äktenskaps läger, där jag fann de rätta prioriteterna för mina göromål. Jag satte mitt gudsförhållande på första plats, mitt äktenskap och mig själv på andra plats, våra barn på tredje plats. Först efter allt det här kommer arbetslivet och församlingsverksamheten.
Jag har haft fullt upp med att träna på det här ända tills idag.
Vår tidsanvändning avslöjar på ett brutalt sätt, vad som på riktigt är viktigt för människan.
På de här lägren blev mitt andliga liv förnyat och vårt äktenskap började må bättre. Det goda som vi upplevde där har min fru Marita och jag velat förmedla också till andra.
Som kristen anser jag att min uppgift är att förmedla hopp. Vi ska rädda våra äktenskap! Vi ska rädda jordklotet! Vi ska plantera skog! Vi ska ha omsorg om varandra och se till att våra skogar växer, och vi ska inte bränna ner dem eller förstöra dem.
Var och en kan minska på sin konsumtion.
Varje dag är det möjligt att handla på ett bättre sätt än tidigare.
Lyckligtvis behöver vi inte själva producera hopp. Det finns hos Gud.
Jag visste inte, att man på internationell nivå samlar information om vilka forskare oftast syns i förteckningen över de vetenskapliga artiklarna och övriga forskningsresultat. Det var en överraskning att jag var i täten på den globala geovetenskapliga listan under sju år.
Det är Guds ledning och välsignelse att jag kunnat göra mitt arbete så det gett mig internationellt erkännande.

Laura Salminen, femkampare, Helsingfors

Jag fick hjälp att bearbeta mina besvikelser

Pappas olympiska medalj glänste så vackert och den motiverade dottern till att bli idrottare. Nu jobbar Laura Salminen hårt för att nå världstoppen i modern femkamp med sin far Veikko Salminen som tränare.

När jag var barn talade pappa om sina erfarenheter som tävlingsidrottare. Han var dock inte så ivrig att få in mig på den vägen, för han visste hur krävande det var.
Min mor har alltid varit sportig. Uppmuntrad av henne började jag som sexåring med simträningar och ett år senare började jag med löptävlingar.
Det här gav mig en bra grund för femkamp som jag numera håller på med och där min pappa på sin tid lyckades bra. Numera är grenarna förutom simning och löpning, häcklöpning, fäktning samt skytte.
För att lyckas behövs mångsidighet och koncentration eftersom det är så många grenar som man behöver träna samtidigt.
År 2012 föll jag ur olympiska spelen i London med minsta möjliga marginal. Jag hade i kvaltävlingen fått ihop exakt lika många poäng som en litauisk idrottare. Till slut fick hon ändå den sista platsen i olympiaden på grund av att hon hade bättre tävlingsresultat VM-tävlingarna.

Tron har hjälpt mig att bearbeta och komma över besvikelserna, som man tyvärr får möta som idrottare. Jag kom till tro som nioåring på ett kristet barnläger. Min egen bror berättade om Jesus för mig redan då jag var tre och ett halvt år. Mina föräldrar välsignade mig och min bror på morgnarna innan vi gick till skolan. Kvällarna avslutades med en trygg aftonbön.
Tillsammans med min familj har jag läst Bibeln och sjungit andliga sånger.
Allt det här har varit lika naturligt som att andas.
För mig själv har det varit stärkande att lägga märke till hur många toppidrottare ger äran för sina framgångar till Gud.
Också jag klädde mig i en skjorta med texten Jesus loves you (Jesus älskar dig), då jag år 2003 vann junior-VM i Varna i Bulgarien.
Nu är mitt mål att komma till olympiaden och att lyckas. Jag anser att tävlingsidrotten är mitt kall, Gud ger kraft och motivering till detta. Jag litar på att jag uppnår mina drömmar tillsammans med honom.
Om det inte skulle gå som jag önskar så tänker jag att han då har något ännu bättre i beredskap för mig!
Min pappa har varit min tränare ända sedan jag var ett barn. Vi börjar alltid träningarna med bön.
Vi ber om Guds vishet under träningarna – det är ju han som har skapat människans lungor blodcirkulation, muskler och nervbanor. Naturligtvis använder vi oss också av det som idrottsvetenskapen rekommenderar för att nå goda resultat.
Fastän idrotten tar det mesta av min tid, så är tron på Jesus det viktigaste.
Det ger riktningen och meningen för mitt liv, samt ger mig trygghet. Jag litar på att han leder mitt liv på det bästa möjliga sätt och för mig en gång till målet, det himmelska hemmet.
Gud ger mening åt allt i livet. Därför tänker jag med glädje idrotta i hans kraft och till hans ära.
Till min natur är jag sådan att jag försöker göra allt på bästa möjliga sätt. Det är idrottarens liv; att prestera och göra det med uthållighet.
Tron är däremot inte en prestation. Det är en gåva, som Jesus ger till alla som vill ha den.
Han ger på ett underbart sätt unika gåvor och förmågor till alla människor. Dem får vi använda till glädje för oss själva och för andra. Det här har jag i minnet när jag för tillfället studerar till idrottsrådgivare för toppidrottare i en skräddarsydd utbildning.

Reijo Ahteela, präst, Harjavalta

Då jag förlorade min hand och mitt ben fann jag en ny uppgift

På bara en och en halv timme blev en frisk man halvt förlamad för resten av sitt liv. Det här hände för Reijo Ahteela en aprildag år 2017 som en följd av en ryggmärgsinfarkt.

Jag hade nyss tillbringat några sköna vintermånader tillsammans med min fru i Costa Blanca som biträdande präst i den finska församlingen. Planen var att flytta till Spanien för gott och bo där under pensionärstiden, som just hade börjat.
Min axel värkte då jag vaknade i vårt hem i Harjavalta. Då jag steg upp för att koka kaffe höll plötsligt min vänstra fot inte. Jag måste gå tillbaka till sängen. Snart lade jag märke till att varken armarna eller benen fungerade.
På sjukhuset antog man att anfallet skulle gå över på en eller två dagar.
När min fru Eija-Maaria på kvällen kom för att hälsa på mig sade hon så klokt och berörande:
”Det här är en katastrof. Men nu ska vi inte sörja över det som vi förlorat, utan vi gläder oss åt det som vi har kvar.”
Undersökningarna visade att ryggmärgsinfarkten hade förorsakat en blockering i en blodåder, som är mindre än en millimeter, i halsryggraden, och förlamningen var inte av den övergående sorten.
Efteråt har jag förundrat mig över hur snabbt jag vande mig vid den förändrade situationen.
Som en nybliven pensionär hade jag bett att Herren skulle ta mina händer och fötter i sin tjänst, om jag ännu skulle kunna tjäna honom. Var det här hans svar? Att han gjorde mina extremiteter helt obrukbara?
Jag hade redan tidigare i livet upplevt en tid då jag varit verkligen besviken på Gud, mig själv och andra människor. Jag ville inte ha något att göra med de andliga tingen. Då var jag trött och deprimerad. Till råga på allt gick jag igenom en skilsmässa, i vars kölvatten jag kände mig helt misslyckad.
Den perioden räckte i sju år, men sedan tog den slut.
Jag hittade Eija-Maaria som livspartner och hon köpte till mig i 50-årspresent böcker som behövdes för inträdesprovet till teologiska fakulteten. Hon visste att min dröm alltsedan barndomen var att jobba som präst. I den uppgiften fick jag verka de sista åren av min arbetskarriär.
Efter att jag ”förlorade” mina händer och fötter har jag börjat tjäna som präst bland funktionshindrade.
Genast efter att jag blivit förlamad var jag på ett rehabiliteringssjukhus nästan oavbrutet under ett halvt år. Efter det har det varit träningsperioder åtminstone en vecka per månad.
På rehabiliteringscentret vet alla att jag är präst. Personalen och de andra klienterna kommer för att tala med mig om andliga ting.
I det här sammanhanget är det en fördel att jag är en del av problematiken. När jag åker på min elrullstol så är jag på samma nivå.
Ändå är jag på det sättet ett speciellt fall, att bli ombedd att komma och tala vid sådana tillfällen där största delen är fria från fysiska hinder.
Mitt budskap är att det bästa för människan är att lita på Gud.
Då krisen slår till, som till exempel kriget i Ukraina, hjälper inte människornas pengar, framgångar eller hälsa. Det är lugnande att få lämna sitt liv i större och bättre händer.
Efter att jag blivit förlamad kunde vi bli kvar i vårt välkända envånings villa tillsammans med min fru, efter att badrummet renoverats och några dörröppningar förstorats.
Jag karar av att äta själv, använda datorn och köra min rullstol.
Med min invalidbil kan vi åka vart vi vill.
Min personliga assistent hjälper mig sex dagar i veckan.
Jag ställer inga varför-frågor till Gud längre. Han är inte redovisningsskyldig mot mig. Jag vet att han i sin allmakt är god.

Detta Lee-Simmons, S2-lärare inom småbarnspedagogik, Nystad

Jag fann mitt egenvärde

Odetta Lee-Simmons åkte iväg från Finland så fort hon blivit vuxen. Hon hade fått nog av alla omdömen om henne trött på att bli avvisad. Då hon gick i högstadiet hotade hennes mobbare att döda hennes pappa.

Då jag gick i grundskolan var min pappa en känd korgbollsspelare. Det hjälpte inte mig, för jag stack ut på grund av min annorlunda hudfärg.
Jag kallades neger och färgad. Ibland samlade sig mina mobbare runt mig och sade nedsättande ord om mig.
Jag blev en flicka med nedslagen blick som önskade att hon inte alls skulle finnas till.
Så småningom började jag tro att jag förtjänade det bemötandet som jag fick.
Mobbningen blev ännu grymmare på högstadiet, där mina plågoandar hotade med att mörda min pappa. Jag var så rädd för att gå ut på rasterna och att gå till klassrummet och matsalen, att jag kände mig som om jag skulle kräkas.
Jag vågade inte berätta ärligt om mobbningen ens för min mamma, fastän hon arbetade som lärare i samma skola i tredje våningen. När jag slutligen gjorde det berättade hon om problemet för sina kolleger och situationen lugnade sig en aning.
Jag hade ändå beslutat att då jag blir vuxen lämnar jag Finland och det gjorde jag också. Jag hade fått nog av rasismen.
Efter att det sista studentprovet var skrivet flög jag på lördag samma vecka till USAs östkust för att jobba som hembiträde, alltså au pair i staden Providence. Jag tänkte aldrig mer återvända till Finland, fastän mitt avtal gällde för bara ett år.
Jag åkte ändå hem för att fira min studentexamen.
Men så gick det ändå så att jag efter elva år återvände till Finland tillsammans med min amerikanska man och våra två barn, för att genomföra en universitetsexamen. Nummer tre och fyra i vår barnaskara föddes sedan här.
Jag har undervisat sådana barn inom småbarnspedagogiken som inte har finska, svenska eller samiska som modersmål. Jag kan identifiera mig starkt med deras situation tack vare mina livserfarenheter.
Ännu idag, tiotals år senare, analyserar jag hatet jag bar på och skammen som kom efter mobbningen i skolan, samt vilka spår det lämnade i mig.
Jag inser att jag måste bearbeta de svåra händelserna och känslorna, för att kunna lämna dem bakom mig.
Jag behöver inte göra det här ensam. Min älskande Gud är med mig. Han har låtit mig nu som vuxen komma ihåg händelser försvarsmekanismen har dolt för mig.
Min himmelske Far klarar av alla mina gråtattacker. Jag får avreagera mig och inse hur det är fatt.
Jag kom till tro redan då jag gick i sjunde klass, tack vare min bästa vän. Fastän vi sågs varje dag så skrev vi brev till varandra. I de här breven fick jag höra om Jesus, som hon hade lärt känna redan som ett litet barn. Tillsammans med min vän gick jag till möten i församlingen.
Tron har varit min kraftkälla under alla år både i Finland och utomlands.
Jag har insett och lärt mig att acceptera det faktum att min känsla av egenvärde inte är beroende av vad andra tänker om mig. Det räcker att Gud har bestämt mitt värde.
Jag har också tagit itu med min känsla av hat, som är en tråkig, krävande och oacceptabel känsla. Den gnager i vårt inre och kan sedan välla fram på ett okontrollerat sätt i överraskande situationer.
Det är bra om man kan ta itu med hatet och dess rötter. Ofta visar det sig att det bakom hatet finns behov som inte har blivit tillgodosedda.
Då jag känner att jag har instängt hat i mitt inre berättar jag det för Gud i bönen och jag går in i en process där jag försöker förlåta både mig själv och andra.

Pekka Simojoki, låtskrivare, Kangasala

Jag fann en ny melodi

Det behövdes afrikanska rytmer, en gitarr som konfirmationsgåva, utmattning på en militärövning och löpsedeln på en kvällstidning för att Pekka Simojoki skulle bli en man som gjort över 7000 framträdanden och skrivit 800 sånger.

Jag glömmer det aldrig. Jag var 12 år då och lyssnade fascinerat på en afrikansk kör som sjöng och dansade rytmiska sånger med en väldig glädje och kraft, och det kändes i märg och ben. Då kom musiken till mej för att stanna.
Jag var helt enkelt tvungen att göra en gitarr till mig av material som jag lyckades skrapa ihop. Som resonanslåda fick en tom oljekanister duga, som hals en brädstump och som strängar en fiskelina.
Vi bodde två år i Amboland (Namibia), där min pappa och mamma jobbade i missionsarbete. När jag sedan i puberteten försökte anpassa mig till Finland, fick jag en svår kulturchock. Här lät sången i kyrkan som ett ynkligt pipande i jämförelse med Afrika, och människorna tittade inte ens på varandra.
Under konfirmationslägret var de bästa stunderna kvällarna i kyrkan som byggts på en loge, där det ännu fanns en doft av säd. Hjälpledarna sjöng och spelade gitarr, och jag kom på att jag ville göra det samma.
Mina föräldrar visste att jag önskade en gitarr och köpte till mig en Landola-gitarr som konfirmationsgåva. Jag var så ivrig att jag ofta sprang hem från skolan, jag hade så bråttom att få spela.
Och verkligen – följande sommar var jag redan som hjälpledare på ett konfirmandläger och kompade på gitarr, och det gillades ju också av flickorna på lägret.
Jag hade ändå inte upplevt en enda ”färgsprakande himmelsk stund”, och det började bekymra mitt sinne. Var jag alls frälst? Fanns verkligen Gud?
En kväll böjde jag knä vid min säng och bad med ett sådant allvar som man bara en ungdom kan göra. Som svar fick jag en djup, övertygande frid. Det räckte.
Trots det var jag efter gymnasiet orolig över vad jag skulle göra med mitt liv. Motivet till att söka till teologiska fakulteten år 1977 var inte så starkt. Jag var i militären och jag ville bara komma lättare undan under krigsövningarna. Till min förvåning så fick jag en plats vid Helsingfors universitet.
Vid sidan av studierna fortsatte jag att ”klinka” på min gitarr. Melodier föddes nog, men inte texter. Det var säkert min himmelske Faders ledning att jag under en internationell kväll för studerande överraskande träffade diktskrivaren Anna-Mari Kaskinen. Med stor iver började vi skapa nya sånger.
Det var en stor vändpunkt när vi ombads göra en afrikansk gospelmässa år 1981. Det tyckte folk om och telefonen började ringa. Några år sedan hamnade vi på löpsedeln då domkapitlet förbjöd ”sådant oljud” att framföras i TV och de ansåg det vara opassande med så glädjefull sång. Det sprängde turnékalendern slutgiltigt. Kyrkorna fylldes av människor, som ville se just den omtalade mässan. Också televiseringen förverkligades senare.
År 1995 hade jag turnerat runt i landet utan uppehåll redan i 15 år och jag kände att jag var utmattad. Det kändes som om glädjen hade bytts ut mot en tung prestation, tron mot rutin och jag kunde inte längre skriva under det jag sjöng om. Fastän jag gång på gång bad Gud om hjälp, så var himlen tyst. Jag var trött och besviken. En kväll berättade jag för min fru att jag lägger av. Om Gud inte svarar, så tänker jag inte fortsätta.
Följande morgon fick jag ett telefonsamtal av en helt okänd människa. Han sade att han hade fått en uppmaning av Gud att ringa till mig och säga så här:
”Jag vet att du är trött, men du ska få ny kraft och nya sånger, om du ännu vill utföra det här arbetet av hela hjärtat.”
Jag svarade Gud att visst vill jag det. På den vägen är jag ännu.

Irina Matjushina, smyckedesigner, Mariupol, Ukraina

Jag fann tryggheten i Guds omsorg

Irina Matjushina var tvungen att fly från sitt hem tillsammans
med sina sju barn, då ryska soldater anföll Mariupol och pansarvagnar rullade fram under hennes eget fönster.

Livet förändrades för vår familj den 24.2.2022. Jag vaknade som vanligt vid sextiden på morgonen för att laga frukost till våra barn och följa dem till skolan. Ett av dem fick ett alarmerande meddelande till sin telefon av en vän. Denna berättade att Ryssland hade börjat med eldgivning i en annan del av staden.
Jag ringde till läraren och meddelade att jag inte vågar skicka i väg barnen till skolan. Några timmar senare kom det ett allmänt meddelande om att skolarbetet avbryts.
De dramatiska händelserna eskalerade med fart. Redan samma morgon hördes ljudet av kriget till vårt hem, och barnen var mycket rädda. Min man åkte till uppbådet. På grund av sitt hjärtfel skickades han inte till fronten, utan började tjäna i Försvarsmaktens hjälparbete. Han har ända ifrån början haft en stor iver att försvara sitt fosterland.
En gång kom min man hem och bad att jag skulle tvätta hans kängor. De var helt och hållet färgade av blod. Min make hade släpat bort sin vän som just hade avlidit, medan hans blod ännu var varmt. Det var en fruktansvärt upplevelse för mig.
Jag beslöt att tillsammans med mina barn söka skydd i min hemförsamlings källare, dit ett par andra familjer hade hunnit komma före oss. I den ena familjen fanns det fem barn och i den andra tre, varav ett var nyfött.
Från församlingens fönster såg vi hur de ryska soldaterna närmade sig. Snart var de hos oss och meddelade att de kommer att döda oss om de hittar något misstänkt hos oss. I annat fall skulle de bevara våra liv, men vi skulle ändå bli dödade senast då när nästa patrull skulle hitta oss.
Vi var tvungna att utan dröjsmål fly till Lviv. Under färden såg vi döda ukrainare liggande vid vägkanten.

Många flyktingar hade önskningar om något visst land dit de ville fly undan kriget. Jag bad bara att Gud skulle ordna för mig och mina barn den hjälp som han såg att var bäst.
Lösningen kom då min församlingspastor, som nu tjänade som militärpastor, ringde och frågade om vi skulle vara villiga att resa till Finland. Han hade fått veta att det därifrån skulle komma en busstransport som troende människor hade ordnat för att hämta flyktingar bort från kriget. Vi tog det tillfället.
Nu bor jag med mina barn i Kervo. Mina känslor har växlat. Ibland grips jag av stark rädsla, ibland känner jag en stor tacksamhet och glädje över hur Gud beskyddade oss och ordnade så att vi kom i trygghet.
Min tro på hans omsorg har växt. I Ukraina fick jag se många exempel på hur människor på ett mirakulöst sätt bevarades levande mitt i eldgivningen. Det hände precis som det står i Psalm 91: ”Om än tusen faller vid din sida, ja, tiotusen vid din högra sida, så skall det inte drabba dig.”
Jag växte upp i en stor familj med alkoholiserade föräldrar, och jag och mina syskon hade riktigt dåliga kläder. Vi skämdes för vår fattigdom, och vi blev också retade.
Då min mor kom till tro skedde en förändring till det bättre. Jag åkte med henne på andliga möten och mitt eget beslut gjorde jag som 17-åring.
Nu önskar jag att min egen stora, lyckliga familj får vara ett levande vittnesbörd om Guds godhet.
Jag ber att Gud leder oss i enlighet med sin plan. Vi vet inte om vår framtid är i Ukraina eller i Finland.
I vilket fall som helst så måste vi nu börja från noll.
Jag är säker på att det inte är en slump att Ukrainas kristna har kommit till olika länder. Jag tänker att vi är frön som såtts i olika åkrar där vi får växa och ge näring till det nya hemlandet.
Det är fint att vi får delta i gudstjänster och andra kristna samlingar på vårt eget språk i Kervo.

Roberto Brandäo, sångare, pastor, Träskända

Jag fann min dröm

Roberto från Brasilien förlorade som 13-åring sitt framtidshopp och sin förmåga att drömma, då hans mamma plötsligt dog. Pappan omkom fyra år senare. Men sedan uppenbarade sig finländskan Annamari i hans liv.

Jag återhämtade mig mycket långsamt från mina föräldrars dödsfall. Det var dagar då jag bara ville sova.
Dessutom var jag rädd för att bo i huset ensam. I Brasilien är det ganska vanligt att man bryter sig in i hus för att stjäla nattetid.
I mitt hemland fanns inte en kultur av att ge psykiskt stöd.
Jag iakttog ungdomar i min egen ålder och tänkte, att om jag bara ännu hade kvar mina föräldrar som skulle älska mig.
I mitt huvud snurrade frågan hela tiden: Varför gick det så här för mig?
I dessa stunder hjälpte inte det kristna arvet hemifrån. Jag litade inte längre på Gud och jag trodde inte han på något sätt skulle förverkliga mina drömmar. Att studera i London var något som inte fanns på kartan.
Jag såg Gud som en dålig chef, som proklamerade sina sanningar från sin tron.
Till slut hamnade jag ändå på ett kristet möte för att lyssna på en talare, som förkunnade att Gud är intresserad av våra drömmar. Mannen uppmanade oss att skriva ner dem på ett papper och be om Guds välsignelse över dem.
Lite på skoj gjorde jag upp en lista över hurudan fru jag ville ha. Hon skulle spela piano och vara ett eller två år yngre än jag. Hon skulle ha blont hår och blå ögon. Hon skulle komma långt bort ifrån. Hon skulle älska Gud över allt annat, mera än mig.
Efter många förunderliga svängar kunde jag åka till en bibelskola i London, där jag träffade Annamari, hon stämde perfekt in på min lista!
Av någon anledning ville Gud visa sin kärlek till mig genom att uppfylla alla mina kriterier, och ännu mer. Det var en stor händelse i mitt liv. Min uppfattning om Gud förändrades. Han var inte ond, utan en älskande far.
År 2006 flyttade Annamari och jag till Finland för gott, efter att vi varit gifta i tre år. Vi hade då utexaminerats som pastorer. Nu har vi tre underbara barn.
Redan då jag bodde i England fick jag uppträda med sång på kristna sammankomster med tusentals människor, bland annat i Royal Albert Hall samt på Wembley arenan.
På finsk TV uppträdde jag år 2018 och 2021 i The Voice of Finland tävlingen, uppmuntrad av min dotter Sara. Hon hade för sin del haft framgångar med sin kokkonst i programmet Junior Master Chef.
År 2016 var jag på semesterresa på Sverige-båten tillsammans med mina barn. De hade bett om att få göra något roligt tillsammans då Annamari hade rest till USA.
I karaokebaren sjöng jag om den Gud som lyfter upp oss, You raise me up.
Efter det skyndade jag mig till hytten för att lägga barnen.
En kvinna sprang dock ifatt mig och ville berätta om sin situation. Hon hade kommit med på kryssningen för att begå självmord. I karaokebaren hade hon beslutat sig för att ta sin sista drink.
Då hon hörde min sång hade hon kommit på andra tankar. Framtidshoppet hade vaknat och hon hade beslutat att fortsätta leva.
Jag blev så överraskad och rörd att jag inte kunde säga någonting.
Kvinnan försäkrade mig om att jag inte behövde vara orolig för henne. Hon hade förstått sångens budskap – att Gud hjälper och stöder oss alltid och ger mening åt livet.
Om jag nu skulle kunna träffa mig själv som 13-åring, skulle jag krama om den unge mannen och säga till honom: Du kan lita fullständigt på Gud. Han är god. Han älskar oss alla.

Sonja Kuula, hälsovårdare och kristen terapeut, Helsingfors

Jag fann sanningen och blev fri från lögnen

Min fars plötsliga död och en resa till Bali väckte i mig en längtan efter att finna livets djupaste mening och sanningen. Sonja Kuula beslöt sig för att söka dem genom övningar för sinnet och för kroppen, men också expandera medvetandet genom droger.

Som 19-åring ville jag se mera av livet, långt borta från Finland och lära känna nya människor och kulturer. Jag åkte till Indonesien, efter att jag samlat ihop tillräckligt med pengar.
Där blev jag förtjust i de hinduiska kvinnorna, som använde minst en tredje del av sin vakna tid till att tillreda offer till gudarna.
I Finland började jag gå på buddhistisk meditation. Jag lade märke till att det hände något i de ledda meditationerna, som jag inte hade upplevt tidigare. Det fanns kraft i dem.
Man berättade för mig att det var fråga om lycksalighetens vetenskap sedan årtusenden tillbaka. Och det var just lyckan som jag sökte efter.
Jag gick också med i yoga, som jag ansåg vara en vetenskaplig och bra fysisk övning.
Jag började tro på energicentren i min kropp, genom vilka jag skulle få kontakt, förutom med mig själv också med andra och med universum.
Läste mycket litteratur i anknytning till andlighet samt självhjälps-läror, som skulle leda till ett bättre liv. Jag blev bekant med människor, som använde cannabis, drogsvampar och andra ”naturläkemedel” för att få utvidga sin medvetenhet. Tanken var att med hjälp av det här också jag skulle kunna komma igenom mitt eget mörker.
För cirka fyra år sedan förstod jag hur ångestfylld jag var fastän jag hade fått göra intressanta upplevelser och fått tillfälligt frid. Från och till hade jag förhållanden med män. Jag blev sårad av dem och jag sårade också andra.
Tio år av sökande hade inte fyllt min inre längtan och hade inte gett svar på mina stora frågor.
I mina svåraste stunder började jag på allvar längta efter hjälp av en kraft som är större än människor. Till slut var jag färdig att ge en chans också till den kristna tron trots att jag ansåg den vara naiv. Jag var övertygad om att det inte finns en lösningen på mina problem utanför mig själv.
Jag hade redan börjat tro på läror om att jag var en del av världsalltet och att jag på något sätt skall vara gud i mitt eget universum.

I min desperation googlade jag på nätet hur man ber till kristendomens Gud. Jag kom mig också i väg till en kristen bönekväll.
Under lovsången,fick jag värk i pannan. Den var så svår att jag tänkte gå hem mitt i mötet. Men då grep en person tag i mikrofonen och sade: ”Det finns någon här som har en svår värk i pannan. Jesus vill hela dig.”
Då han bad försvann värken på en gång.
Hur visste han? Hur visste Gud? Jag hade inte ens synligt tagit mig för pannan.
Slutligen gick jag fram till en liten grupp. Otroligt nog så uttalade de kristnas böner precis det som jag mest av allt var rädd för och som jag längtade efter, fastän jag inte själv hade kunnat uttrycka det.
Jag upplevde att Gud kände mig kände mig bättre än jag kände mig själv.
I bönen bad jag Jesus komma in i mitt liv, men under veckorna som följde återvände jag till mina gamla mönster. Jag tänkte att Jesus var en av de visa lärarna i en religion, en guru på samma sätt som alla andra.
Lyckligtvis flyttade en troende människa in i den boendegemenskap där jag bodde.
Hon berättade för mig att bara Jesus är sanningen och försoningen för våra synder. Vi studerade också Bibeln, som jag trodde innehöll bara gammal visdom och symbolik.
Jag blev förvånad över att det inte var som jag trott. En dag upplevde jag hur Gud talade till mig genom de skrivna raderna lika personligt och starkt som tidigare under bönestunden. I den stunden kom jag till tro.
Jag fann att den kristna tron är den enda hållbara grund som det lönar sig att bygga sitt liv och sin evighet på.

Tommy Koponen, huvudtränare för ligalaget, gymnastiklärare, Seinäjoki

Jag fann tröst mitt i sorgen

Det är mycket belönande efter år av hårt arbete då man får en FM-medalj runt sin hals. Den här känslan fick Tommy Koponen uppleva vid samma tidpunkt som han helt plötsligt förlorade sin syster och sin bror.

Som ung spelade jag ivrigt innebandy med några kamrater. År 1994 grundade vi på försök ett innebandylag. Seinäjoen peliveljet, SPV, börja stiga inom fjärde divisionen, därifrån det sedan har tagit sig till toppen på riksnivå inom sin gren. Det har varit många segrar i finländska mästerskap och cup-segrar, både guld- och silvermedaljer har man fått.
Under årens lopp har jag haft olika uppgifter inom innebandylaget. Som idrottsledare har jag ansvarat för hur lagen har vuxit till sig och utvecklats. I offentligheten är det mest min roll som SPV:s huvudtränare som uppmärksammats. Det kräver passion, engagemang samt samarbets- och ledarförmåga, men också förmåga att prioritera sin fritid.
Jag har antagligen kommit att ägna mig åt idrott på grund av att sedan barndomen, varit en tävlingsmänniska. Jag har velat utmana mina förmågor och vinna. Senare har det lett till det att vi inom SPV har vågat drömma stort och motivera oss till att försöka få FM-guld.
Då man får medaljen runt halsen efter ett långvarigt arbete, kommer de stora känslorna fram. En obeskrivlig känsla!

De kamrater, med vilka jag grundade SPV är också troende. Vi var nog lite udda under vår första tid inom idrotten. Det är inte så vanligt i Finland att man öppet flaggar för de kristna värdena.
Nuförtiden väcker det mera respekt än tidigare. Jag upplever att SPV har fått tävlingsförmåner och respekt genom att handla både idrottsligt och etiskt rätt. Vi har till och med kunnat ändra vår spelstil till det bättre.
Jag växte upp i en stor familj i Hankasalmi, min far och mor kom till tro samma år som jag föddes. Vi gick på andliga möten, och vi barn gick också i församlingens klubbar. Pappa höll söndagsskola i vårt hem.
Tron är lika naturlig för mig som luften som jag andas. ’
Det innebär inte frihet från sorger och bekymmer. Tillsammans med mina föräldrar och syskon har vi upplevt en svår tragedi, då min bror Timo valde att avsluta sitt liv. Då ställde vi många frågor till Gud, frågor vi inte har fått något svar på.
Ändå hjälpte vår gemensamma tro oss att uthärda sorgen.
Vår himmelske Far var med oss på ett märkligt sätt då min syster något år tidigare hade lämnat oss oväntat i en sjukdom.
Nuförtiden går jag ofta på andliga möten och bär ansvar i min egen församling.
Den dagliga bönen är viktig. Också bibelläsning hör till mina dagliga rutiner. Eftersom jag är vetgirig så läser jag också kristen litteratur.
Min uppgift i församlingen är att jag en gång per vecka leder en klubb för 7-11-åriga pojkar. Vi sysslar tillsammans med allt möjligt, som intresserar i den åldern, och jag berättar om hurudan och vem Gud är.
I mitt dagliga arbete undervisar jag ungdomar i gymnastik. Samtidigt påminner jag dem om att de ska hålla sin egen linje och göra kloka val ifråga om rusmedel och sex.
I en morgonsamling i skolan talade jag för en tid sedan om besvikelser, som vi oundvikligen möter. Jag uppmanade alla att frimodigt pröva på hur bönen hjälper oss i sådana situationer.
Gud har i sin makt det rätta manuskriptet för vars och ens liv.

Kalle Mäenpää, brottsutredare, Björneborg

Jag fann en inre frid

Då jag en dag satt i förhörsrummet med en person som var misstänkt för ett brott kände jag plötsligt att jag var lika illa ut som han. Jag upptäckte ondskan som fanns i mig.

Intresset för att söka till polisskolan vaknade i reservofficersskolan, då jag insåg att polisens arbete är intressant och mångsidigt. I det yrket skulle jag få hjälpa människor samt betjäna och beskydda samhället och fosterlandet, vilket var viktiga saker för mig.
Nu är jag brottsutredare, och jag möter mycket av människors problem och bitterhet. Jag träffar dem som är djupt nere i brottens värld, men också offer och vittnen som har sett det råa våldet. På mitt bord hamnar olika slag av brottsliga handlingar, såsom allvarligt våld, bedrägerier och stölder.
Genom förhör utreder jag vad som är sanningen bakom brotten.
Jag har lagt märke till att många av mina klienter vill finna frihet i livet. Tyvärr är det bara som en sten som håller på att dra dem nedåt.
Fastän jag alltid har varit grubblande och undersökande till min natur, så hade jag inte behov av att stanna upp och fundera på riktningen i mitt eget liv eller på andliga ting.
Jag ville inte störa Gud och jag ville att han inte heller skulle störa mig.
Förändringen hos mig startade i förhörsrummet. Till min förvåning upplevde jag hur jag identifierade mig med den brottsmisstänktes roll – jag blev som den person som satt mitt emot mig.
Jag började känna igen ondskan i mig själv, och det kändes inte bra. Jag blev medveten om mina egna baksidor och de liksom rullade över mig.
Jag blev tvungen att söka efter sanningen i livet, på samma sätt som jag dagligen sökte fram den i mitt jobb.
Jag började på min fritid att läsa skrifter av olika tänkare om religion och filosofi. Gång på gång uppmanade författarna att söka efter sanningen.
Men i Bibeln läste jag vad Jesus sade om sig själv: Jag är vägen, sanningen och livet.
Det fick mig att bli intresserad av den kristna tron och jag började läsa om vilka förändringar den har inneburit för människor.
Jag upptäckte att den som öppnar sig för Kristus och för hans nåd, har något som jag saknade: en inre frid.
Den 16.3.2012 påbörjade jag en sådan ”fredsprocess” i en gudstjänst i Helsingfors Ishall.
Efter det har jag småningom börjat förstå och erfara Guds kärlek, som erbjuds villkorslöst till alla.
Sedan har jag också fått börja älska även dem, som tänker på ett annat sätt än jag själv.
Det är ett faktum att människan möter döden förr eller senare. Ibland kommer slutet oväntat tidigt och på ett överraskande sätt, och då finns det inte längre tid att fundera över sina synder.
Vår himmelske far bjuder oss på en bit av himlen redan nu. Hans hjälp är nära och hans händer är alltid öppna för att ta emot en människa. Med hans hjälp är en förändring möjlig, och ingen enda behöver förbli ensam.
Jag bär med stolthet polismärket, där det finns ett lejon från Finlands vapen och ett svärd, som stoppar det onda. Dessa båda symboler hittar vi i Bibeln. Lejonet av Juda representerar Guds kraft och svärdet är ett medel som öppnar vägen till sanningen.
Tillsammans med min familj har vi tyckt om att resa till olika kontinenter och bekanta oss med olika kulturer.
Jag är berörd av den uppriktiga och enorma glädje bland de kristna mitt i den materiella fattigdomen i t.ex. Indien och Afrika. Där människor bor i lerhyddorna och ofta har få egendomar.
Majoriteten i Europa har det materiellt sett bra, men hjärtana är så hårda.

Veli-Pekka och Minna Joki-Erkkilä, läkarpar, Tammerfors

Vi fann kraften att förlåta vår dotters mördare

Paret Joki-Erkkilä förlorade sin dotter i januari år 2011.Hon dog som ett offer för en muslimsk mans våld. Den grymma händelsen blev för föräldrarna den viktigaste brytningspunkten i deras liv.

Minna: Då vi fick informationen av polisen blev Vellu i så dåligt skick, att han inte kunde ta itu med någonting. Han bara skrek högt.
Jag blev orolig för vår dotter Sara som då var i Nya Zeeland. Jag ville att hon skulle få höra nyheten av mig, och inte bara se nyheten på Facebook. Jag fick tag på henne efter att ha lämnat ett ringbud. Vi beslöt att hon skulle komma hem till Finland genast följande dag.
Veli-Pekka: Som läkare förstod jag den fysiska smärtan – hur det känns då en hand eller ett ben bryts av. Nu tänkte jag på hur lite det är i jämförelse med när ens egen dotter mördas. Jag kunde ingenting göra.
Jag hade inte vetat att en människa kan uppleva en så stor, svår, själslig smärta.
Människans hela själ smulas sönder.
Veli-Pekka: Under de följande dagarna och veckorna förstod jag att ingen skulle kunna hjälpa mig, fastän jag behövde hjälp. Därför började jag söka efter den hos Gud.
Jag hittade i bokhyllan vår vita bröllopsbibel och öppnade pärmen. Där stod det skrivet på pärmen: Den heliga skrift. Ovanför orden fanns en liten silhuett av en hand. Jag visste att alla våra fyra barn hade i daghemmet ritat konturerna av sin egen hand och klippt ut den.
Jag tittade på urklippet och där fanns Lauras namn.
Det kändes som om hon hade uppmanat mig: ”Pappa, läs den här Bibeln.”
Och det gjorde jag. Jag lade märke till att min ångest alltid lättade då jag öppnade Bibeln – och blev starkare då jag stängde den.
Minna: Jag kände mig som om jag var omgiven av ett kompakt mörker där det inte fanns något bra eller vackert. Jag utförde mina uppgifter enligt klockan, jag lagade mat till mina barn. Vi hade en kristen cd-skiva, som Vellu spelade efter att han kommit till tro. Det irriterade mig.
Jag gick ändå med på att besöka kristna sammankomster, då Vellus syster bjöd mig med.
Då man bad för mig märkte jag att min situation lättade.
En gång var det en kvinnlig sopran som sjöng så otroligt vackert: Gud kan hela allting.
De två första orden vällde starkt, de två senare ljöd svagare. Sången berörde mig och kom med smärtlindring. De andra hörde det inte.
Jag är säker på att det var änglasång, som hjälpte mig att söka Jesus.
Jag ville komma bort från mörkret och så lämnade jag mitt liv i Hans hand vid altaret i bön. Jag kom in i ljuset där jag kunde se godheten, solljuset och jag hörde fågelsång.
Jag blev förvånad då mina bekanta påpekade att jag hade förändrats och att jag mådde bättre, fastän jag inte hade berättat för dem att jag hade kommit till tro.
Veli-Pekka: Tidigare tänkte jag till största delen på mig själv och jag sopade de svåra sakerna under mattan. Jag var rädd för döden. Om jag hade ont i ryggen ville jag genast på magnetröntgen för att kontrollera att det inte var cancer.
Nu är det annorlunda. Jag vill leva det goda livet som Jesu undervisning ger oss anvisningar om.
Till en början kände jag ett stort hat emot den mannens far som hade mördat Laura. Varför hade hans son blivit en våldsam radikal muslim?
Som kristen har jag försökt att i enlighet med Jesu exempel älska mina fiender. När Jesus hänger på korset säger han: Fader förlåt dem för de vet inte vad de gör.
Jag skulle aldrig ha klarat av att förlåta den som dödat min dotter i egen kraft, men Gud gav mig kraft till det.